Den nordsvenska hästen är en medelstor kallblodshäst. Stona har enligt mångårig statistik en genomsnittlig mankhöjd på 154 cm och hingstarna 157 cm. Rörelserna och energin överensstämmer mer med den ädla hästens än med det tyngre kallblodets. En viss storleksökning och skelettförstärkning har eftersträvats och även åstadkommits. En process som dock inte fått ske utan vissa gränser eller på bekostnad av hästens inre egenskaper, som energi, uthållighet, hållbarhet och aktningsvärd livslängd. Alla kännetecken som gör nordsvensken till vad den är.

Nordsvenskarnas lynne har länge ägnats stor uppmärksamhet. Inga anmärkningar kan idag riktas mot deras temperament. Lugn och pålitlighet präglar dagens nordsvensk.

Kravall visas upp av Kåre Gustafson
på Hästadagen 2010 i Medevi Brunn.
(Kravall 2005 e. Kronprins 1946
u. Rajvina 23325)

Exteriör

Den nordsvenska brukshästen karakteriseras av följande rastyp: En viss grad av ädelhet, ett förhållandevis litet, väl utmejslat huvud, upprättstående, spetsiga öron och uttrycksfulla livliga ögon. En relativt lång hals och en bål med tre någorlunda lika stora delar och med väl välvda revben och god slutenhet bör alltjämt påminna om varmblodet, medan ett grövre skelett erinrar om kallblod. Nordsvenska brukshästen skall ha det lågrektangulära format som är karateristiskt för utpräglade draghästar. Dvs. att bålens längd, mätt från bogspets till bärbensknölens bakre kontur, skall vara större än mankhöjden. Det lågrektangulära formatet ger hästen understöds yta med värdefullt inflytande på jämnvikt och kraftutveckling. "Står stadigt mot lasset". I praktiken talar man också om att arbetshästen ska "stå över mycket mark". Detta i motsats till kvadratiska och högrektangulära sport hästar med längre ben där snabba rörelser är av större betydelse.

Tillbaka

Elitstoet Lina visas upp på Hästdagen 2010
i Medevi Brunn av Cecilia Eriksson.
(Lina 22900 e. Obelisk 1857 u. Ebina 21665)